Pedro: " Jag vill visa att vi som är annorlunda får finnas – precis som vi är"

Hur såg din uppväxt ut? 
Jag är från Brasilien och vi växte upp väldigt fattigt. När jag var 12 flyttade vi till Sverige och hamnade i Umeå. Jag hade aldrig ens sett snö innan, det var som att kliva in i en annan värld.  

Och hur var det att börja skolan i Sverige? 
Jag var en feminin pojke och det märktes direkt. Det var inte accepterat bland de andra, så jag blev väldigt mobbad. Till slut blev det så illa att jag inte kunde gå till skolan. Jag ville bort och drömde om att bara rymma iväg. 

Gjorde du det då? 
Ja, när jag var 15 tog jag min mammas kort, köpte en biljett och rymde till Stockholm Pride. När mamma ringde svarade jag: “Jag är i Stockholm – och jag gillar k*k.” Det var mitt sätt att komma ut. Men när jag kom hem var det som om ingenting hänt. Alla bara ignorerade det. 

Vad gjorde det med relationen till din mamma?  
Hon tog inte in det jag sa, så fram till jag va 18 kom jag ut för henne varje år. Det sista året sa jag: “Antingen jobbar vi på det här, eller så flyttar jag.” Och då kom hon hem med informationsblad om HBTQI+ och började visa intresse, då visste jag att vi var på rätt väg.

Vad tänkte du om kön när du växte upp?  
Det va jobbigt på nåt sätt att jag var “han” och att jag förväntades bete mig som en kille. Men det var aldrig jag och när jag inte kunde leva upp till det föddes självhatet som sa: “Jag passar inte in någonstans – varför finns jag ens?” 

Hur påverkade det dig? 
Mitt mål var bara att överleva. Jag ville smälta in, inte sticka ut. Jag trodde inte att jag skulle bli 30, det är något jag alltid sagt. Men jag har jobbat hårt med mig själv och med min psykiska hälsa.

När insåg du att du va icke-binär?  
Det var när jag såg en trans icke-binär person berätta offentligt om det. Jag började gråta direkt. Det var som att hitta Gud, tror jag. Jag kände bara: “Det där är jag”. 

Hur kändes det att börja identifiera sig som det? 
Det var en befrielse. Tidigare kände jag skam om någon kallade mig “hon”. Men efter att jag kom ut som icke-binär försvann den känslan. Nu kan folk kalla mig han, hon, hen – eller bara Pedro, det spelar ingen roll.

Hur hanterar du fördomar?  
DJ:andet blev mitt sätt att hantera dom, för jag får stå i centrum på mina egna villkor. När jag spelar glömmer folk sina fördomar – de bara dansar. Det spelar ingen roll om de hatar mig eller inte, om jag är queer eller straight – musiken binder oss samman.

Är det viktigt för dig att synas? 
Ja, för jag vill att unga ska få möjlighet att ställa de där frågorna jag själv aldrig vågade ställa. För att de ska veta att det finns fler som dem. Jag vill visa att vi som är annorlunda får finnas – precis som vi är.

Vem är du idag?  
Idag är jag inte lika sökande i vem jag är. Och jag anpassar mig inte efter andra, jag bara är. För helt ärligt: Antingen är jag mig själv eller så dör jag.